K.Edv. Forsbergs Skomakeri och reparationsverkstad
1929-1974

 

SKOMAKERIETS GRUNDARE

Karl Edvard Forsberg föddes den 24 mars 1907 som andra barnet i en talrik syskonskara. Fadern var fiskare och familjen var bosatt i Gårdskär. Efter några års ”kondition” (lärlingstid) hos en skomakare i Gävle öppnade Kalle skomakeri i en källarlokal i Kyrkbyn, Skutskär i december 1929.

Kunderna strömmade till och på vårkanten 1930 ökade Kalle ut verksamheten med tre anställda och kort därefter med ytterligare en. Nu fanns det knappast plats för fler i den lilla arbetslokalen. I synnerhet som det även anskaffats en del maskinell utrustning. Men rörelsen utvecklades och krävde expansionsmöjligheter.

1938 köpte Kalle Forsberg en fastighet och byggde ett hus för verkstad och affärslokal på samma tomt. Förutom att en del nya maskiner inskaffades öppnade man en mindre butik med skoförsäljning. En rolig detalj i sammanhanget är att Kalle blev den första i samhället att installera trefas till sina maskiner.

Under krigsåren började Kalle att tillverka skor. Det gällde en typ av grova arbetsskor med gummibottnar. Även arbetshandskar togs upp som en ny artikel. Ridstövlar och portföljer samt skor till grossister ingick också i tillverkningen. Lokalerna blev snabbt för små och det fanns inte plats för ytterligare expansion förutom en mindre utbyggnad på boningshuset.

Utvecklingen är typisk för ett hantverk som skötts med intresse och inte utan en viss försiktighet. Som mest hade Kalle ett 20-tal anställda, därav 10 kvinnliga, på 40-talet. Kapaciteten för nytillverkning låg på 275 – 300 par skor om dagen. Dessutom såldes både finare och grövre skodon.

Skolagningen minskade inte under kriget trots ransoneringen av reparationsmaterial, främst läder, utan ökade i början. Första månadsslutet för ransoneringen gav 861 kuponger för reparationer. Som mest lär Forsbergs skomakeri haft 30 000 reparationer på ett år. I samband med kriget kom också nya material. Ett kupongfritt konstgjort läder som Kalle inte tordes uttala sig om vad beträffande styrka och lämplighet. Misstänksamheten mot nya material var stor. Många skomakare hängde inte med i utvecklingen av nya material. Allteftersom skofabrikerna ökade i antal blev skor mer en förbrukningsvara och antalet skomakare sjönk kraftigt. På slutet av 50-talet var Kalle ensammen kvar på sin verkstad. Skomakeriet flyttades till utbyggnaden på boningshuset och verkstadslokalen byggdes ut.